Slagverkaren Simon Monserrat är son till legendariska musikern Marcos Monserrat och pappa till artisterna Dani M och Moncho. Marcos kom till Sverige från Venezuela på 60-talet som slagverkare, och blev snabbt en viktig del av den första generationen latinamerikanska musiker i Sverige, tillsammans med legender som Bebo Valdés och Vincent Chapotín. På 70-talet började han även spela med svenska grupper som Peps Blodsband och Bolon Bata, och sågs ofta spela på Café Ricardo i Gamla Stan i diverse konstellationer. Simon föddes i dessa miljöer 1967, och blev snabbt indragen i pappans musikaliska värld. Under 80-talet började han spela med sin fars vänner, och blev med tiden själv en etablerad slagverkare, som bl.a. turnerade flitigt i flera år med amerikanska Linda Tillery & The Cultural Heritage Choir. Efter att Simon själv skaffat barn flyttade hela familjen till Cuba i tre år, och de senaste 10 åren har hans söner etablerat sig på den svenska Reggae/Hip Hop-scenen. Dani M är en av Sveriges mest streamade artister, och Moncho skriver återigen musik för den spansk-talande marknaden. Vi pratar om hur det var att växa upp i Stockholm som andra generationens invandrare på 70-talet och om hur tre generationer av Monserrat välsignat Sverige med sin musik i snart 60 år.

Marcos är idag 85 år gammal och bor fortfarande på Söder i Stockholm.

Sugarray Napunyi är basist och kommer ifrån Nairobi, Kenya. Han kom till Sverige för ca 13 år sedan för att besöka sin sjuka mamma som redan hade flyttat hit ett år tidigare, och blev sedan kvar. Sugarrays moster var gift med basisten och sångaren Sammy Kasule, och de var baserade i Sverige sedan länge, men Sugarray själv började sent med musiken. Under sin relativt korta karriär har Sugarray hunnit spela med Ebo Krdum, Vumbi Dekula, Fanta Yayo, Bambo Cissokho och många andra, och sedan jag lärde känna honom för ca 3 år sedan har han varit en av mina favorit-basister, för sitt fokus, sitt groove och sin “less is more”-attityd, men han är också en otroligt skön, positiv, nyfiken och generös person.

Sugarray pratar med mig om att vara papperslös i Sverige, om att upptäcka musik i vuxen ålder, om tankesmedjan Unga Tankar Om Musik, där han nyligen blivit invald, och om sina fyra barn. Sin kultur trogen är han också noga med att tacka alla musiker som han spelat med sedan starten, som Kaj Szyszkiewics, John Runefelt, Ras Mako och inte minst sin lillebror Lee-Roy Wandaka, som fick honom att börja med musiken för ca 10 år sedan.

I veckans avsnitt av Mariamapodden får jag äran att prata med en av mina förebilder, nämligen legendariska trummisen och slagverkaren Rafael Sida.

Rafael föddes och växte upp i en musikalisk familj i Mexico, och började först spela trummor med sina bröder. Han kom hit för första gången 1970 (51 år sedan!) med bandet Los Tequila på en 9 månader lång Sverige-turné, och ett par år senare kom han tillbaka för att stanna. När han kom hit var han en vanlig beat-trummis, men i slutet av 70-talet träffade han slagverkaren Sabu Martinez och började en lång resa som slagverkare, till att börja med mest timbales och congas i latin jazz och liknande sammanhang, men med tiden även Flamenco med Erik Steen och Svensk folkmusik med Ale Möller Band. 2010 började han spela med Ellika Frisell och Solo Cissokho, vilket han gjorde fram till Solos död för två år sedan.

Rafael är en varm människa, och en nyfiken och lekfull musiker med en lång och bred karriär bakom sig, och jag hoppas att hans berättelse är lika inspirerande för er som den var för mig. Några som nämns i denna podd (förutom ovanstående) är Roland Ferneborg, Wilfredo Stephenson, Jonas Knutsson, Ahmadu Jarr, Bosse Skoglund och Sammy Kasule (RIP).

Fatoumata “Fanta” Yayo är sångerska, dansare och låtskrivare, och kommer ifrån en stor griot-familj i Guinéa Conakry där alla är musiker eller sångare, bland annat fyra bröder, varav två också bor i Sverige. Fanta kom till Sverige för första gången 1999 för att undervisa i afrikansk dans, och 2006 bosatte hon sig här permanent. När hon kom hit startade hon bandet Tamala med koraspelaren Lamine Cissokho, och jobbade som danslärare på Urkraft, men var också frekvent ute på längre turnéer i Europa, bl.a. med djembe-legenden Mamady Keita och kora-stjärnan Seckou Keita. Omkring 2009 började Fanta samarbeta med slagverkaren Lisa Ladberg, vilket resulterade i bandet Afrotronics, som existerade fram till ca 2016.

Jag och Fanta har arbetat en hel del tillsammans, först i Afrotronics, och precis innan Corona satte jag ihop ett band som spelade Fantas låtar, och som gjorde några minnesvärda spelningar under hösten 2019. Fanta är en av de mest karismatiska artister jag stått på scen med, och hennes djupa kunskap om den guineanska musiken, dansen och sången gör henne till en artist jag känner mycket stor respekt för och ständigt lär mig av. Fanta får bl.a. tillfälle att tacka “mamma” AnnaLena Tell och “storasyster” Lisa Ladberg, och om ni stannar till slutet får ni föra en exklusiv sneak-peak på lite ny musik vi håller på att koka ihop tillsammans.

*Jag ber om ursäkt för lite otydligt ljud på några ställen i den här intervjun.

Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Ebo Krdum växte upp på landsbygden i Darfur, västra Sudan, och kom till Sverige som politisk flykting 2010.

2017 startade han tillsammans med bl.a. producenten och multi-instrumentalisten John Runefelt bandet Genuine Mezziga. Med tiden växte de till ett 7-mannband, och förra året vann de priset för årets nykomling på Folk- och Världsmusikgalan. Det senaste året har Ebo varit gästartist med Ale Möller Trio, inlett flera internationella samarbeten och börjat bli uppmärksammad i media, och han är nu kanske mer aktuell än någonsin, med bl.a. Selam Sessions, en streamat konsert på Stallet med GM i Maj och inte minst första singeln från kommande debutskivan i eget namn, som vi får en exklusiv sneak peak av här i Mariamapodden. Skivan är ett samarbete med violinisten Anna Möller och ges ut på skivbolaget Supertraditional, som  också gav ut Sara Parkmans hyllade platta Vesper. Ebo berättar en fängslande historia om ett händelserikt liv, där musiken har varit en ständig följeslagare, liksom det politiska engagemanget och viljan att gå sin egen väg.

Pedram Shahlai är violinist och kompositör och föddes 1984 i den kurdiska delen av Iran. Han kom till Sverige med familjen när han var 10, och började spela när han var 13. Efter några år av stenhårt övande, med klassiska solister som förebilder, startade han sitt första band Agrin i slutet av gymnasiet, ett 9-mannaband.

Efter studier på Musikhögskolan i Göteborg, startade han duon Rebaz med en slagverkare, och började också frilansa i diverse sammanhang.

Pedrams stil är bred, virtuos och influerad av såväl hans kurdiska bakgrund som romsk musik, Paganini och indisk raga för att nämna några exempel, men han återkommer alltid till den kurdiska musiken, och har faktiskt fått en egen show på kurdisk TV.

Pedram berättar om sin syn på pedagogik och om när han fick spela improviserat solo på Polarprisgalan 2013, och så passar vi på att ge props till Andreas Unge för sitt driv och allt han gör för invandrade musiker i Sverige.

Sångaren och riti-spelaren Mamadou Sene föddes i en liten by mitt i Senegal, i en familj av Sereer och Tukolor (två stora folkgrupper i Senegal). Som barn vallade han kor, men upptäckte också den traditionella musiken i området och började lära sig själv att spela instrumentet riti, en slags ensträngad fiol. Musiken tog honom först till huvudstaden Dakar, där han arbetade med flera traditionella musik- och teater-ensembler, och senare till Gambia, där han träffade sin svenska fru. Mamadou kom till Sverige för första gången 1990 och upptäcktes av saxofonisten Jonas Knutsson när han spelade i Stockholms tunnelbana. Det första bandet han bildade i Sverige hette Djef Djel och fokuserade på riti, sång, dans och slagverk. Snart kom han i kontakt med Ale Möller, och de började jobba ihop i en rad olika projekt, som till slut ledde till bildandet av Ale Möller Band, där Mamadou var den kanske viktigaste medlemmen vid sidan om Ale själv.  Mamadou är en verklig veteran, och en fascinerande och varm personlighet full av humor och berättelser. Han kom hit som analfabet, 30 år senare har han turnerat över hela världen, spelat för kungen, hjälpt till att starta kompositons-residens med konstnärsnämnden och gått Musikhögskolan. Vi pratar om uppväxten på landsbygden, om sångerskan Yande Coudou Sene och om när Mamadou bjöd upp Youssou N’Dour på scenen under Polarpriset 2013.

Dragan Popovic, musiker, sångare, ljudtekniker, fotograf och initiativtagare för Pygméteaterns musiksatsning “Lilla Kulturhuset” föddes 1955 i Belgrad i dåvarande Jugoslavien.

Dragan blev tidigt intresserad av musik, och bildade i unga tonåren trion DAG tillsammans med två vänner, som snart slog igenom stort i landet och bl.a. spelade in LPn Sećanja 1974. Efter ett par intensiva år som ung popstjärna lämnade han gruppen, men fortsatte med musiken  både som musiker och som inflytelserik musikjournalist, men senare också som ljudtekniker och producent under 80-talet. Innan kriget bröt ut 1992 åkte han till Sverige, där han jobbat med det mesta, från programledare i SVT till musiklärare i Nynäshamn. De senaste 10 åren har Dragan jobbat på Pygméteatern, där han förutom arbetet med själva teatern, sett till att lokalen också blivit en av landets mest intressanta konsertscener, i samarbete med bl.a Pia del Norte, Sing a Song Fighter och även jag själv, genom Klubb Mariama. Det är även han som har tagit bilden till Mariamapodden. Vi pratar om svenska äventyr på Festival au Desert i Mali, om det kokande kulturlivet i Jugoslavien på 70-talet, och om att lära sig svenska utan SFI. Dragan är en riktig superhjälte som borde få många kulturpriser för sin gärningar, men som verkar gilla att hålla sig i periferin och lyfta fram andra. Nu vill jag lyfta fram honom!