Swedish Short

Medan fukten drar in över blåbärsrisen har grådasket, dimman, de tidiga skymningarna tagit över, sveper över tvivlande själar som sitter i stugor och församlingshem i funderingar över meningen med livet och högre makter som till sist förhoppningsvis ska ordna upp alltihop. Under tiden tecknar dessa makter, kanske med ett obehagligt leende, en skiss över mänskligheten.

Varje dag lämnar jag mitt hem klockan sju för att gå mot pendeltåget. Vägen är torftigt plogad, trottoaren inte alls, isbalkarna ligger tjocka. Stressade föräldrar drar trötta, ibland gråtande barn ur bilar för att lämna dem undrande till kollektiv förvaring på daghem. Jag ser barnens sorgsna ansikten och undrar om vi i maxtaxornas tid glömt att de är små människor? Kärlekstörstande individer som gärna skulle överge sitt dataspel för en promenad över en åker i solen med mamma eller pappa. Med båda, om de har turen att ha dem. Sparka sten. Vara nära. Lyx numera.

Det hade inte hänt om inte Stalin hade börjat prata med mig en morgon. Jag vaknade av att han som vanligt satt på mitt bröst och nuddade min kind med tassen för att tala om att det var dags. "Upp med dig, slöfock", sa han mjukt. "Jag behöver gå ut snart." Det tog mig en stund att förstå att jag inte hade delirium eller hade blivit akut psykiskt sjuk. Jag såg mig sömndrucket omkring men det fanns varken dansande clowner eller flygande tefat i sovrummet. Inga vampyrer i kostym. Bara Stalin och jag.

I ett ibland till synes hopplöst uppdrag avverkar vi mil efter mil på öde vägar, från obygdsmarker utanför Luleå till gudsförgätna ödetrakter långt från bibelbältets centrum, allt i ett envetet sökande efter Gud, tron och de som mer än andra är beroende av ett mycket nära och regelbundet förhållande till sin Gud.

Det är fortfarande en bit kvar till midsommar men redan olidligt hett i innerstaden. Han lossar slipsknuten så fort han kommit innanför dörren hemma, öppnar en kall öl. När han lagat sin snabbmat, bläddrat igenom tidningen och gått igenom TV-kanalerna drabbas han av rastlöshet, vet inte riktigt vad han ska göra. Hon har åkt till landet med barnen och han åker inte dit förrän till helgen. Det känns skönt att få vara ifred, rå sig själv i tystnad. Samtidigt känner han sig ensam.

Det är valår - en Djävulens tid full av konspirationer, lögner och idel falska leenden. Krogen är varm och välkomnande och där sitter Karaktärslösheten och iakttar skådespelet som pågår runt omkring honom.

En kniv mot halsen, en taxifärd med Dimitri, brända åkrar och torr röd jord. Det finns historier som måste berättas och en tanke bakom allt. Någon gång måste man lämna det gamla bakom sig... Dag Öhrlund är journalist, har arbetat i 30 länder och är publicerad i mer än 150 magasin i 20 länder. Han har skrivit, fotograferat och medverkat i 40 böcker, bland annat succéromanerna om Christopher Silfverbielke. Under sitt äventyrliga liv har Dag blivit beskjuten, överlevt en IRA-bomb, varit förlamad och varit nära döden flera gånger, något som gett honom nya perspektiv på livet.